En vecka idag! <3

Idag blir vår lilla Lovis en vecka gammal! Det känns som om hon alltid funnits här samtidigt som det är så kort tid sen hon kom. Svårt att förstå det. :)
För en vecka sen så var vi redan på bb vid den här tiden. Vi kom dit 6.30 för förberedelser. Trodde operationen skulle bli kl 10 men eftersom det inte var akut så kom det andra operationer emellan och vi fick avvakta. Så där låg jag, hungrig eftersom jag inte fick äta nåt sedan midnatt, hade en obehaglig kateter och var allmänt less på tillvaron, det skulle ju bara flyta på. Att få sammandragningar med kateter i var inte alls särskilt kul... Fick dropp eftersom jag var helt tom på näring. 
Kl 12 blev det iallafall dags för operation. Jag trodde det skulle bli gå fort eftersom man var så ivrig på att träffa henne. Jag var inte rädd för operation och har inget problem med sjukhus men väl där inne så blev det så mkt på en gång. 10-12 personer sprang runt och gjorde sitt, målar i handen, blodtryck på armen, rengöring av ryggen, ligg ner, sitt upp, vänd runt, och så vidare. Jag kände mig förvirrad och hade ingen koll på läget, jag som gärna vill ha lite kontroll på vad som händer omkring mig. Fick spinal-bedövning och domnade bort från bröstkorgen och ner. Operationen kunde börja. 
Jag låg väldigt obehagligt och kunde knappt röra armarna för alla slangar och grejer, fick ont i nacken för jag spände mig så. 
Sen hörde vi ett sörplande ljud när de sög ut allt fostervatten, det kändes skumt när de höll på i min mage men nu visste jag att det var nära. Sen hörde vi det lilla pip-skriket och lyckan var total! Tårarna rann och en stor sten släpptes från mina axlar! Läkaren tittade över skynket och sa att det är en stor bebis, tur det blev planerat snitt! Albin fick hålla henne och jag fick se på henne och känna hennes ansikte mot mitt. Hon fick inte plats på mitt bröst. Sen gick de iväg till andra sidan rummet och tvättade av henne medans jag blev ihopsydd. Allt som allt tid detta ca 1,5 timme. Kändes som en evighet när de sydde ihop mig, jag ville ju bara se och känna på vår bebis! 

Sen ringdes en barnläkare dit för att se över hennes syresättning. Allt såg tydligen bra ut men hon hade inte full syresättning i blodet så de skulle ta med henne till neonatalavdelningen och Albin fick följa med. Innan de gick fickan hålla om henne en snabbis. Jag skulle ha fått följa med om det vore för att jag förlorat så mycket blod. Jag hamnade på uppviket och det var en ren mardröm! Där låg jag och var bedövad, utan Albin och utan vår bebis! Visste inte hur de hade det och när jag skulle få träffa de. Albin kom ner till mig en sväng för att se hur jag mådde. Han hade tagit bilder på Lovis med cpap på, en tjock slang in i näsan och en sond för matning. Det var jättejobbigt att se men Albin sa att hon mådde bra och var så fin! Han fick hjälpa till att mata henne och personalen på neo var jättebra. 

Jag fick låna en fast telefon på uppviket så jag kunde ringa lite, kunde Albins föräldrars hemnummer i huvudet och ringde de, ringde även syrran så hon kunde berätta för familjen vad som hände. De satt ju bara och väntade på samtal sedan flera timmar tillbaka. 

När jag väl fick komma upp på neo så var klockan runt 18.30 och jag hade varit där i 3,5 timme. Jag fick äntligen hålla mitt barn ordentligt och hon var så himla mysig och fin! Albin var helt slut så jag tvingade iväg honom för att käka mat. Han hade bara ätit frukost kl 5 på morgonen, sen fått lite fika. Jag blev kvar 1,5 timme på neo med Lovis i famnen. Sen tyckte de att jag och Albin skulle upp på bb för att vila. Lovis skulle bli kvar tills läkaren kollat henne igen. Förmodligen skulle det göras på morgonen. 

Jag fick i mig lite mat men mådde väldigt illa på kvällen. Försökte sitta på sängkanten och efter ett tag kunde jag resa mig och gå runt lite. Jag åkte ner för att säga god att till Lovis, fick skjuts i rullstol av en sköterska. Efter ett tag åkte jag tillbaka och skulle försöka sova. Allt kändes så fel. Vi var där uppe på bb och skulle sova, utan vår bebis, hon skulle ligga där nere på neo helt ensam. Visst, personalen pysslade om henne och vi fick komma ner när vi ville, men det kändes så fel... :( 

Men sen när en sköterska kom in till oss med lite smärtstillande så sa hon att nu ska vi hämta upp er bebis, hon mådde så bra så hon får sova här! Vi som trodde läkaren skulle kolla henne nästa dag! :D äntligen kom hon till oss och vi kunde sova tillsammans! Cpap:en var borta, den behövdes inte, men sonden var kvar utifall att. 
Vi sov vår första natt tillsammans på bb och på morgonen efter kom lyckoruset - nu är hon äntligen här! :D <3 

Det blev en omtumlande dag. Men såhär i efterhand så känns det helt bortglömt och det kunde ju ha varit mycket mycket jobbigare! Vi mår bra alla tre och har det så mysigt här hemma, hon är verkligen helt underbar! 

Nu ska jag käka upp min frukost. Albin och Lovis sover sött fortfarande :) vid 11 ska jag till sjukhuset för sista järninjektionen så det blir lite ordning på det också. :) 
I eftermiddag kommer Bysse hem igen! Han har bott hos min moster. Ska bli spännande att se hur han reagerar på sin lillasyster :)

Ha det najs!

Kul med fotboll?


Lillskruttan sover så gott i pappas knä medans vi kollar på landskamp Danmark-Sverige. I månadsvis sov hon sig igenom GIF-DIF i min famn, förutom en amningspaus i andra halvlek. Blir mycket fotboll för den här tjejen  i sommar, snart är det VM! :) 


RSS 2.0