Det ena leder till det andra...

Då börjas det igen... Att du aldrig fattar!
Du vill ha stöd och tröst, känner dig inte respekterad. Hur ska jag kunna hjälpa dig när du inte ens kan visa respekt för mig? Hur ska jag kunna finnas där för dig när du behandlat mig så pass illa som du gjort och fortfarande tycker att du hade belägg för det och att det var okej att göra så?

Jag förstår verkligen inte hur du tänker eller funkar. Jag kan förstå att du känner sorg men jag kan inte dela den med dig. Du fanns inte där för mig när jag behövde dig heller.

Förvirrande och frustrerande.
Det handlar bara om en så enkel sak som ömsesidig respekt...

Vila i frid mormor <3

Igår när jag satt på bussen till jobbet fick jag beskedet att mormor lämnat oss. Hon har varit sjuk i Alzheimers i några år och senaste tiden har det gått fort.
Jag reagerade värre än jag trodde jag skulle göra när jag fick veta. Det var så konstigt för vi visste ju att det bara var på väg åt ett håll. Ändå blev det en sån chock...
Vilken tur att jag har såna underbara kollegor som gjorde det till en okej dag ändå.

Stackars lilla mormor. De senaste åren kan inte ha varit lätta för dig, trots att du inte varit medveten om allt som händer omkring dig. Nu har du fått somna in och jag hoppas du har det bättre där du är.
Jag minns när du låg på sjukhuset i Gävle då du brutit höften. Du var gipsad och varje gång du försökte röra benet gjorde det jätteont. Men eftersom du inte kunde komma ihåg att det gjorde ont så försökte du göra det igen en stund senare och flera gånger till... Det var plågsamt att se dig lida så.

Men de starkaste minnena jag har är de från när jag var liten. När du var min glada lilla mormor med krulligt hår som bjöd på varma hjortron med glass. :)

Jag saknar dig.
Vila i frid. <3

RSS 2.0