Då börjas det igen... Att du aldrig fattar!
Du vill ha stöd och tröst, känner dig inte respekterad. Hur ska jag kunna hjälpa dig när du inte ens kan visa respekt för mig? Hur ska jag kunna finnas där för dig när du behandlat mig så pass illa som du gjort och fortfarande tycker att du hade belägg för det och att det var okej att göra så?

Jag förstår verkligen inte hur du tänker eller funkar. Jag kan förstå att du känner sorg men jag kan inte dela den med dig. Du fanns inte där för mig när jag behövde dig heller.

Förvirrande och frustrerande.
Det handlar bara om en så enkel sak som ömsesidig respekt...